En berättelse om mitt dåliga lokalsinne.

Förresten, igår gick jag vilse. I skogen. På väg hem från jobbet.

Tanken var att jag skulle promenera en lite annorlunda väg hem. Tydligen hade jag glömt bort hur dåligt mitt lokalsinne faktiskt är.

Jag började gå längs med vattnet i den riktning som jag antog var rätt (kan tyvärr inte redogöra för exakt vilken riktning det är). Den nyfunna vägen var faktiskt riktigt mysig. Fågelkvitter, hav, grönska och några solglimtar trots det regniga vädret är ju inte helt fel.

Efter ca 15-20 min kom jag på att jag inte hade en aning om var jag befann mig och började gå uppåt, från vattnet. Iofs mot skogen (där jag inte bor), men oxå mot "civilisationen" som jag tänkte låg där bakom någonstans.

Bärandes på en tung ryggsäck och med fuktiga kläder klibbande över min rygg, stånkade jag fram och tillbaka på de backiga stigarna. Kände, efter ett tags velande, hur paniken kom smygande och försökte flera gånger lugna mig själv. "Jag hittar snart ut, det är dag, jag har min mobil, så länge kan jag ju inte ha promenerat..." Trots att det var dag och ljust ute började jag bli rädd för rånare, våldtäktsmän och skogstroll...

Efter ett tag såg jag äntligen ljuset, hustak! Hade till en början ingen aning om var jag hamnat, men det klarnade "ganska" snart (10-15 min?). Jag var i Årsta, inte långt hemifrån. Hittade en tvärbana, hoppade på den och tog mig hem till lugnet och säkerheten.

Nästa mobil blir en med GPS. Jag, om någon, behöver det!